Big fail,

Allmänt / Permalink / 0
Det där om att strunta i vilopausen, lägga sig toktrött och vakna i skälig tid pigg och utvilad blev verkligen en BIG fail! Ni kan aldrig gissa när jag vaknade. Vet inte ens om jag vågar berätta det. Skäms. Kan i alla fall nämna att när jag slog upp mina blå och såg vad klockan var så blev det ingen ligga-och-dra-sig-stund i alla fall. Tror jag stod i duschen efter fyra sekunder och låtsades som att jag inte alls nyss hade vaknat.
Vet inte egentligen vem jag försöker dölja mina sovrutiner för. Förmodligen mig själv. Alldeles säkert behöver kroppen den vilan den säger att den vill ha. Annars protesterar den, och då blir det som idag.

For till stugan och hämtade släpvagnen efter dusch och frukost. För idag hade jag och Magnus bestämt att vi skulle ha en rensa-förrådet-dag. Det blir lätt så att förrådet används som någon form av förvara-skräpet-förråd när man typ varit på Ikea och får en massa tomma kartonger till övers.
Något som gjorde min dag var när Magnus ringde mig när jag var på väg tillbaka och frågade vart jag var. Han var vaken! Utan mina tjatningar! Jag slapp bli irriterad vilket var så himla skönt! Förmodligen tyckte han också det då han slapp starta dagen med att sitta och äta mitt emot den tjurigaste tjejen i stan.
Han jobbar bara tre nätter till nu innan semester, så vi hinner inte träna på detta riktigt. Och efter semestern kan jag tro att han inte kommer att ha några problem att kliva upp eftersom det då kommer finnas en liten mini-Magnus som han kommer vilja spendera mycket tid med <3

Som sagt, vi rensade ur förrådet från allt skräp vilket fyllde hela släpvagnen. Lämnade tillbaka släpvagnen och åkte och pantade alla pet-flaskor som också hamnat i förrådet. Sen fixade Magnus skinksallad till middag medans vi diskuterade vår framtid. Det vi kom fram till var att vi kommer bli rika och ha det himla bra. Inte dumt va? ;)

Nu ska jag ringa han mitt hjärta slår för och säga godnatt.

Låt klockan bli kväll,

Allmänt / Permalink / 0
Kära hjärtanes vad sjukligt trött jag är!
Jag har en gravid-app på telefonen som ger info om bebisen och kroppen i varje vecka. När vi gick in i vecka 34 stod det nånting om "vila minst en gång om dagen". Bah! tänkte jag, här behövs det inte vilas nånting! Och så har det varit. Jag har inte varit trött och hängig utan flängt på i ett rasande tempo. Men nu är det som om det har tagit stopp.
Först sover jag fram till elva-tolv innan jag tvingar upp mig. Sen redan vid fyratiden börjar ögonen gå i kors igen. Och då är det ett måste med en powernap på soffan för att kvällen ska vara något att hänga i julgranen.
Men idag har det inte hunnits med någon powernap också tänkte jag försöka bryta den här måste-vila-trenden. Tänkte som så att om jag orkar hålla mig vaken ända till kvällningen så borde jag somna tidigare vilket borde göra att jag kan kliva upp i en skälig tid imorgon och ändå vara riktigt utvilad. Kanske att jag då inte behövet någon eftermiddagsnap och blir trött i lagom tid imorgon kväll istället. Vi provar iallafall. Tråkigt att sova bort hela dagarna ju!
Och apropå det. Han jag bor ilag med har fortfarande inte klivit upp. Nog för att dom klippte grädmattan imorse så han somnade senare än vanligt, men hallå? Klockan är 19! Väckte han vid kvart över två och frågade om han skulle med till barnmorskan, men han var för trött. Väckte han igen vid fyra och sa att maten snart var klar. Men han var fortfarande trött och skyllde på att han sovit dåligt. Och nu är jag så otroligt jävla less på att varenda eviga dag tjata upp han ur sängen och se till så att han inte sover bort hela dagen, så nu tänker jag strejka! Blir bara irriterad när jag måste tjata på honom så det är lika bäst att låta bli. Nu får han sköta sin uppstigning själv!
Se så, bittra Lotta är i farten igen. Som det ska vara alltså!

En natt på förlossningen och midsommarfirande,

Allmänt / Permalink / 0
(Varning för låångt inlägg)
Så är ännu en långhelg till ända. Magnus har åkt iväg på jobbet och kvar hemma är jag och Nero. Vi har myst ner oss i sängen och ska ta igen oss efter en händelserik helg som började natten till torsdag.
Jag låg i sängen vid 23 och gick igenom statusuppdateringarna på facebook. Helt plötsligt så kan jag inte läsa riktigt. Ord och bokstäver försvinner. Jag gnuggar ögonen, tittar bort en stund och ställer mig upp men det hjälper inte. Blir lite rädd då jag aldrig haft problem med synen och tänker direkt på havandeskapsförgiftning. Ringer Magnus som kommenderar mig att ringa 1177. Där hänvisar dom mig till förlossningen så jag ringer dit och dom vill att jag ska komma in så dom kan ta lite prover. Så Magnus åker från jobbet och skjutsar in mig. I bilen blir min hörsel konstig. Det var som att jag hörde rösterna igenom en tunnel. Skitläskigt. Sen domnar hela vänsterhanden och underarmen bort och då börjar jag faktiskt bli riktigt rädd. Kommer in på förlossningen och blir mottagen av en snäll barnmorska och en undersköterska som visar mig in på ett rum. Väl där inne domnar jag bort i vänster näsvinge, mungipan och halva tungan. Tänkte typ "Jaha, nu dör jag." Fantastiskt nog så var Magnus mer lugn än mig då, vilket han inte varit tidigare då jag var tvungen att säga till han på skarpen att "Du ska faktiskt vara ett lugnande stöd för mig! Det blir inte bättre för att du är helt uppihejsan, lugna ner dig!" Så när jag låg där och hade dödsångest så tog han min hand och sa att det kommer att gå bra.
Dom kopplade upp mig på en kurva och jag blev ännu mer nervös när jag såg sköterskans min när hon hörde bebisens hjärtslag. Så då gick ju tankarna runt att det var något allvarligt fel på den lille och att det skulle bli akut kejsarsnitt och grejer. Men bebisen var bara lite stressad på grund av mig och låg på en puls på 210 slag i minuten! Men så fort jag hade lugnat ner mig lite så återgick hens puls till det normala. Pjue!
Så allt såg bra ut med lillskatten, mina domningar släppte och synen blev bra. En läkare kom in och gjorde lite tester som jag klarade med bravur så jag tänkte på min sköna säng här hemma och att jag snart skulle få krypa ner i den. Klockan var nu strax efter ett. Men då säger läkaren: "Vi vill hålla dig kvar här inatt för observation i alla fall, för att se så det inte kommer tillbaka." Jag tittar vädjande på Magnus som för att säga "Nej, hjälp mig. Säg nått så jag får åka hem istället." Jag ville verkligen inte bli kvar där! Visar mitt missnöje för läkaren som frågar vart vi bor. "I Brunflo" svarade jag snabbt och tänkte att det är ju inte långt bort så hon låter mig åka hem. Men nej. Så vi blir hänvisade till ett rum på bb där jag ska få tillbringa natten. Magnus måste ju såklart tillbaka till jobbet så gissa vem som kände sig som världens mest ensamma människa när han hade gått?!
Och sängarna. Men fy fan! Hade fortfarande mardrömmar om dom där jäkla sjukhussängarna sen jag opererade gallan och inte sov en blund på hela natten. Så vidriga! Och inte hade dom blivit nå bättre nu heller! Bytte om och la mig och ville bara börja grina. Ryggen började värka på en gång och jag fick anstränga mig till det yttersta för att ens kunna vända på mig. Men så fick jag en ypperlig idé! I rummet stod två sängar. Så jag tog madrassen från den andra sängen och la den uppepå min madrass. Och ja, lite bättre blev det faktiskt. Från att inte skulle ha sovit en blund till att faktiskt sova ett par timmar fram till niotiden då min finaste kom igen.
Dom kopplade upp mig på en till kurva för att försäkra sig om att bebis faktiskt mådde bra. Tror inte att hen gillade dom där banden och hjärtslagsmätaren för när barnmorskan skulle hitta lillhjärtat så bökade hen om för fulla muggar! Har varit med om att hen har varit livlig, men verkligen inte så livlig! Hela magen rörde sig fram och tillbaka, det såg ut som om en alien skulle gräva sig fram ur magen! Tillslut lugnade pyret ner sig och vi fick till en kurva som såg alldeles ypperlig ut! Så då fick vi åka hem :) Två väldigt trötta männsikor åkte och fikade lunch på Kupan och gjorde en vända på Lillänge. Väl hemma ställde vi klockan på 16.00 och somnade på fläcken.

Resten av helgen har vi varit i Brattbyn med Magnus familj. Ätit gott och umgåtts. Snusat på lille Liam, två månader gammal och tänkt att snart har vi en alldeles egen liten gos att snusa på. Fem ynka veckor kvar. Och nu är jag less på att vara gravid av några enkla anledningar. 1) Foglossningar är döden. Man känner sig som en 100årig gammal kärring när man ska ta sig från sittande/liggande ställning och gå framåt. 2) Vätskan i kroppen gör ju att man känner sig såååå attraktiv! När jag sätter ner mina fotsulor i golvet så svävar tårna i luften! Fingrarna är gigantiska och värker. Usch. 3) Karpaltunnlarna trycks ihop av denna vätska så jag vaknar flera gånger på nätterna av att armarna är helt döda. Hemskt. 4) Trots att jag smörjt in mig varje dag så har jag fått bristningar på ryggen, kyskhandtagen och magen! Dom på magen var dom jag bävade mig mest för. Än så länge är dom bara några stycken, men som sagt, det är fem veckor kvar.. 5) Magen är stor och tung!
Så det är verkligen inte en fröjd att vara gravid! Men snart är det klart :)
Imorgon ska vi till barnmorskan igen och på fredag åker vi på semester. Jihoooo!
Till top