Familjerådgivningen,

/ Permalink / 0
Idag har jag och Magnus varit till familjerådgivningen. Det är inget jag tänker hymla om och ingenting vi skäms över.
Jag tänker förklara vår situation innan det blir några spekulationer eller falska rykten som cirkulerar.
Jag och Magnus har varit tillsammans i 5 år den här månaden. När vi blev tillsammans var vi bästa vänner. Vi umgicks jämt och trivdes i varandras sällskap. Vi tog spontantripper hit och dit och hade all tid att vårda vår relation till varandra. Vi pratade om allt och längtade efter varandra.
Så fick vi barn och livet fick en ny mening. Första fokus är barnen och få allt i vardagen att fungera. Vi har liksom tappat bort varandra lite genom dom här småbarnsåren och vi har inte samma tid för varandra längre. Vi pratar inte på samma vis längre för all vår tid upptas av barnen. Och naturligtvis blir det ju så när man får barn och det är ingenting vi ångrar. Men ska man bara acceptera att relationen blir sämre och säga "Det blir så när man får barn"? Det tycker inte vi.
Jag har varit hemma med barnen i nästan 2,5 år nu. Jag är ofta trött och energin har inte räckt till att vara både mamma och den där perfekta sambon. Jag finner varje dag en anledning till att skälla på Magnus och en vanlig diskussion om när och hur man plockar i och ur diskmaskinen kan eskalera till något stort. Magnus roll i vår relation har blivit att alltid lösa dispyten och få oss att prata igenom det. Jag är så dålig på sånt! Jag tjurar och tycker alltid att det är Magnus som gjort fel och att jag inte har någon anledning till att säga förlåt. Jag har ett hårt yttre och Magnus är den som kan tränga igenom det och ta fram min mjuka sida.

Anledningen till att vi hörde av oss till familjerådgivningen var för att vi vill inte att våra problem ska bli större och så småningom bli en fråga om om vi ska fortsätta bo tillsammans eller inte. Vi har sagt från första början att om vi själva känner att det är på väg åt fel håll så ska vi inte bara ge upp och låta det gå, utan vi ska prata med någon så vi vet hur vi ska jobba oss åt det rätta hållet.
Våra problem kan tyckas vanliga i småbarnsåren, men hur många par separera inte just på grund av att det eskalerar till något ohanterbart? Det är vår värsta rädsla, att det ska gå så långt att vi inte längre vill vara med varandra och att vardagen bara blir en fråga om barnen har ätit eller inte.
Vi ska få hjälp med att hitta tiden till bara oss två, att få den värdefull och att man inte bara sitter med mobilerna i reklampausen när barnen somnat. Att lära oss vilka strider som är värda att ta och hur vi ska lösa en dispyt utan att det behöver bli ett bråk av det.
Det är verkligen inte lätt i småbarnsåren att få tiden att räcka till sömn, jobb, barnen, hushållet, varandra och oss själva. När vi dessutom jobbar i skift blir "övrigttiden" ännu mer begränsad så man måste verkligen tänka efter för att göra allt så effektivt som möjligt. Om man vill vårda relationen vill säga, och det vill vi. Vi vill bli de bästa vänner vi en gång var och sätta guldkant på de få timmarna på dygnet som vi får tillsammans.
Vi älskar varandra otroligt mycket och kan inte tänka oss ett liv utan varandra, så varför nöja sig med något halvdant när man kan lära sig att se vad som är det egentliga problemet och hinna lösa dom innan det är för sent?
Kanske blir det bättre av sig själv när barnen blivit lite större. Men vi tänker inte chansa och ser detta som en erfarenhet som bara kommer att göra oss starkare :) För vi är starka tillsammans när vi gör på rätt sätt ❤

Till top