Nu är det dags,
Kände ett sug att börja blogga igen. Gick in på bloggen och finner en kommentar från i maj då jag publicerade mitt sista inlägg som lyder "Som man bäddar får man ligga." - Anonym.
Alltså va? Tappade lusten direkt. Vem är du att tro att du vet något? Som man bäddar får man ligga, ja! Och nu har jag bäddat min säng och får ligga jävligt gott må jag säga!
Det är lustigt att det känns som att jag behöver be om ursäkt till andra för att jag valt som jag gjort. Andra verkar ta illa upp av den här separationen, av någon konstig anledning. Vilka är det som väljer att en separation ska ske? Jo, de berörande. Alltså jag och Magnus. När jag förde frågan på tal var Magnus också enig om att det vore det bästa, även om det inte var roligt för någon. När man inleder en relation och skaffar barn så är ju förväntan och förhoppningen att man ska leva tillsammans genom hela livet. Men ibland så går det inte.
Att leva något låtsas-idyll-liv håller inte. Ja, vi hade ett jättefint hus, har underbara ungar, hade varit ilag i 6,5 år. Sen då? Att vi bråkade varenda dag, vem såg det? Att vi knappt pratade med varandra, vem såg det? Att vår kärlek dog för längesen, vem såg det? Att vi inte var lyckliga tillsammans, vem såg det?
Det känns löjligt att jag ska behöva sitta och ursäkta mig för att jag flyttade ifrån Magnus. Vad är det som gör mest ont för er, vad är det som stör er mest? Är det separationen eller att jag "hittade en ny" väldigt snabbt? Vad är er anledning att ens bry er?
Det är jag som blivit det svarta fåret, fine. Jag står fortfarande rakryggad och ångrar inte mitt val någonstans. Men det hade lika gärna kunnat vara Magnus som tog steget. Det var bara en fråga om när, och inte om.
Jag får ta emot blickar av sånna som jag trodde var mina närmaste. Jag hör på omvägar hur folk pratar. Men det värsta av allt är att Mattias, som bara fanns där, blivit ratad från första stund. "Där är han." kan jag höra folks blickar säga. Jag flyttade inte ifrån Magnus på grund av Mattias. Jag flyttade ifrån Magnus av den anledningen att vi gjort vad vi kunnat för att rädda vår relation, men det gick inte. Sen utvecklades min och Mattias relation till en kärleksrelation. Han är min pojkvän och det är inget jag skäms för! Tvärtom. Vad ni andra tycker - I don´t give a shit. Om jag sköter mitt liv, så sköter ni ert, okej?
Om ni har några frågor, invändningar, funderingar eller åsikter så kommentera gärna - men då med ert namn ;) Annars kan ni skicka ett sms också! Eller varför inte ringa? Eller fånga upp mig när ni ser mig på byn!
Alltså va? Tappade lusten direkt. Vem är du att tro att du vet något? Som man bäddar får man ligga, ja! Och nu har jag bäddat min säng och får ligga jävligt gott må jag säga!
Det är lustigt att det känns som att jag behöver be om ursäkt till andra för att jag valt som jag gjort. Andra verkar ta illa upp av den här separationen, av någon konstig anledning. Vilka är det som väljer att en separation ska ske? Jo, de berörande. Alltså jag och Magnus. När jag förde frågan på tal var Magnus också enig om att det vore det bästa, även om det inte var roligt för någon. När man inleder en relation och skaffar barn så är ju förväntan och förhoppningen att man ska leva tillsammans genom hela livet. Men ibland så går det inte.
Att leva något låtsas-idyll-liv håller inte. Ja, vi hade ett jättefint hus, har underbara ungar, hade varit ilag i 6,5 år. Sen då? Att vi bråkade varenda dag, vem såg det? Att vi knappt pratade med varandra, vem såg det? Att vår kärlek dog för längesen, vem såg det? Att vi inte var lyckliga tillsammans, vem såg det?
Det känns löjligt att jag ska behöva sitta och ursäkta mig för att jag flyttade ifrån Magnus. Vad är det som gör mest ont för er, vad är det som stör er mest? Är det separationen eller att jag "hittade en ny" väldigt snabbt? Vad är er anledning att ens bry er?
Det är jag som blivit det svarta fåret, fine. Jag står fortfarande rakryggad och ångrar inte mitt val någonstans. Men det hade lika gärna kunnat vara Magnus som tog steget. Det var bara en fråga om när, och inte om.
Jag får ta emot blickar av sånna som jag trodde var mina närmaste. Jag hör på omvägar hur folk pratar. Men det värsta av allt är att Mattias, som bara fanns där, blivit ratad från första stund. "Där är han." kan jag höra folks blickar säga. Jag flyttade inte ifrån Magnus på grund av Mattias. Jag flyttade ifrån Magnus av den anledningen att vi gjort vad vi kunnat för att rädda vår relation, men det gick inte. Sen utvecklades min och Mattias relation till en kärleksrelation. Han är min pojkvän och det är inget jag skäms för! Tvärtom. Vad ni andra tycker - I don´t give a shit. Om jag sköter mitt liv, så sköter ni ert, okej?
Om ni har några frågor, invändningar, funderingar eller åsikter så kommentera gärna - men då med ert namn ;) Annars kan ni skicka ett sms också! Eller varför inte ringa? Eller fånga upp mig när ni ser mig på byn!