Anita Qvist

Onsdag kl. 23. Somnar med liite molvärk i nedre delen av magen. Hoppas att det ska tillta under natten. 

Torsdag kl. 03. Vaknar av en förvärk. Hoppas lite till att det inte ska vara den enda. Går på toa. I samband med toabesöket lossnar resten av slemproppen som kommit i omgångar de sista två dagarna. 

Går och lägger mig och startar värktimern på telefonen. Förvärkarna fortsätter, dock oregelbundna men de blir starkare och starkare. Klockan fyra har de blivit så pass regelbundna och starka att jag väcker Magnus. Det är i snitt 5 minuter mellan dom och jag börjar få riktigt ont. "Maaaagnuuus, nu får du vara vaken med mig. Jag har ont." Magnus frågar hur täta dom är och masserar ryggslutet medans jag har en värk. Magnus tar över värktimern och jag hoppar in i duschen. När jag får en värk knackar jag två gånger i väggen när den börjar, och två gånger när den slutar så Magnus kan klocka dom. 

Efter duschen var det cirka tre, fyra minuter mellan dom. Magnus ville få mig att skynda på lite, men jag hade inte bråttom. Klockan fem kom jag nerför trappan. Petra sov hos oss så någon barnvakt behövde vi inte ringa efter. "Klockan är fem, dags att vakna!" triumferade jag. "Ska ni åka in?" frågade hon. "Jag tror nog det!" svarade jag.

Jag fönade håret och fikade mellan värkarna och tänkte inte alls skynda mig. Jag tittade igenom BB-väskan en gång till och Magnus ringde in till förlossningen och meddelade att vi var på väg in. 

Klockan sex satte vi oss i bilen och stannade till på Shell och köpte kaffe och choklad. Tyckte att värkarna avtog lite på vägen in och tänkte att det här nog skulle dra ut på tiden. 

Halv sju var vi inne på förlossningen och en barnmorskestudent som hette Malin kopplade upp mig på kurva. Dom var inte helt nöjda med vad kurvan snappade upp så dom bestämde att dom skulle sätta en skallelektrod istället. Innan vi bytte rum undersökte dom mig och jag var då öppen 3 centimeter. "Bebisen har nog bestämt sig för att det här ska bli hans födelsedag!" säger barnmorskan, "vi kommer inte att skicka hem dig." Och det var skönt att höra! Det var på G! Inom en snar framtid skulle lilla Olle-Bosse finnas hos oss! 

Jag fick byta kläder och sätta på mig sånna där snygga sjukhustrosor. 

Vi bytte till en förlossningssal. Skulle kunna tippa på att klockan var 08 vid det laget. De satte en elektrod och efter det fick jag vara uppe och röra på mig. Men jag hängde bara över gåbordet och gav Magnus order om att massera ryggslutet så fort det kom en värk. "Hårdare! Längre ner! Där!" Det kan kanske vara den bästa smärtlindringen.  

Efter ett tag, när jag började halvslumra mellan värkarna, lade jag mig ner på sidan. Elektroden lossnade så de kopplade på ctg-kurvan igen. När jag låg på sidan snappade den inte upp Eltons hjärtslag, så barnmorskestudenten fick sitta bredvid mig hela tiden och trycka den mot magen så den gav utslag. Stackarn. Roligare kan man väll göra? 

Vid 09 undersökte dom mig igen. 5 centimeter. Värkarna gjorde ondare och ondare och jag frågade om jag inte skulle få någon lustgas. Så det fick jag. Dock tyckte jag inte att den hjälpte värst mycket den här gången heller mer än att man får tänka på att andas riktigt i masken under värken. Vid det här laget var jag rejält trött och höll på att somna mellan varje värk. Jag frågade barnmorskestudenten om det var försent för epidural. Inte för smärtan just, utan mer för att jag skulle få sova en stund :p Hon sa att om jag ville ha det, så skulle hon fråga. Jag funderade en stund och sa sen att jag klarade mig utan. Bättre få det gjort än att stoppa upp värkarbetet och dra ut på det.

Värkarna började bli starkare och jag kände att det började trycka på. "Men nu känns det som att jag måste gå och bajsa!" sa jag. Jag visste ju att jag inte skulle få gå på toa, utan att känslan är när bebisen trycker sig ner mot ändtarmen. Snälla, låt mig vara helt öppen så jag får börja krysta, tänkte jag innan de skulle undersöka mig igen. 7 centimeter. Åh herregud, en hel evighet kvar! Men värkarna blev så starka och kroppen ville börja krysta. Det är helt otroligt hur hela kroppen tar över och man måste hålla emot för att inte krysta,  trots att man inte själv väljer att krysta. "Men nu måste krysta!" säger jag. Fick till svar att jag var ju bara öppen 7 centimeter än. Jag frågar vad som skulle hända om jag skulle krysta ändå och får till svar att risken är ju större att man spricker då. Och spricka ville jag ju inte göra så jag kämpar emot i några värkar till innan jag säger "Alltså nu MÅSTE jag krysta! Hela kroppen säger åt mig att göra det nu!" "Då lyssnar vi på vad kroppen säger", svarar barnmorskan och de gör sig redo. Har man inte fött barn förstår man inte känslan av att "måsta krysta". Men när man är där finns inget annat att göra, man kan inte hålla emot. Känslan av att måsta krysta var starkare än rädslan för att spricka. Så jag satte igång. En krystvärk. Känner redan på första taget hur bebisen halkar ner. "Men han kommer ju!" ropar jag! Haha, vad väntade jag mig? Men jag blev så brydd att det gav resultat redan på första krystningen. Andra krystvärken. Känner den där känslan av att hela det heliga spänns ut till bristningsgränsen. Ångrar mig en sekund. Benen pirrar. Jag stenhåller i sängkanten. Undrar hur i helvetet jag kunde utsätta mig för det här igen. Tredje krystvärken. Den där fantastiska känslan när allt släpper och hela bebisen slinker ut på en sekund. Det är över. Han skriker. Tack gode gud. "Åh herregud vad skönt att det är över! Guuuud vad skööönt!" Elton hade navelsträngen runt halsen berättar barnmorskan. "Men herregud, mår han bra?!" utbrister jag. "Ja, men det hör du väll?" säger barnmorskan och ler. 

Efter en liten stund får jag upp honom på bröstet, och ja, precis som alla andra mammor säger: Det är den bästa känslan i hela världen! Konstaterar att det är en till perfekt bebis som kommit ut från mig innan jag törs fråga om jag sprack mycket. Lättnaden när barnmorskan säger att jag inte sprack nånting alls, inte ens en bristning, det var som grädden på moset! Det kändes som att jag först vunnit ett marathon och sen vunnit en bil på mitt startnummer. Hallelujha! 

Moderkakan kommer ut och dom städar bort allt och lämnar oss sen själva. Jag ligger väll i sängen i ungefär två minuter innan jag är uppe igen. Kunde knappast tro att jag födde barn för 20 minuter sen. Inget ont och påfylld med energi.

Så var 9 månaders väntan och längtan över. Äntligen hade vi vår lillebror hos oss.