Anita Qvist

Idag efter jobbet kom jag hem till en tom lägenhet. En alldeles för tom lägenhet. Alldels tyst, förutom Bettys plinga som kommer från vardagsrummet. Ingen Bonzo kom och mötte mig i hallen med svansen viftandes. Ingen Bonzo kom och visade mig att han var glad över att jag var hemma igen. Ingen Bonzo alls..
Idag har jag varit hem så fort jag haft en liten lucka i turen. Pussat honom om och om igen. Gett han överdrivet med godis. Pratat med honom och hoppats att han har förstått. Det är bäst så här. Du får inte tycka att matte är dum. Vi syns i himlen. Jag kommer aldrig att glömma dig. Förstår du? Klart du gör.

Som hundägare måste man veta när det är dags att sluta tänka egoistiskt. Man måste se varningssignaler. Man har ett ansvar. När det ansvaret går över till att ta det beslutet att skicka sin bästa vän till himlen så är det inte roligt att vara hundägare längre. Jag känner mig så fruktansvärt elak. Hemsk! Men som sagt, man har ett ansvar. Och det ansvaret måste man ta på sig.

Inatt fick han sova i min säng. Glatt hoppade han upp till matte, klunsade ner sig bredvid mig och la lugnt sitt huvud på min bröstkorg och tassen över magen. Just i den stunden hade jag kunnat stanna i evigheter. Lukta på hans päls, stryka handen över tassen och höra hans hjärta slå. Älskade Bonzo.

Han kommer aldrig tillbaka. Jag får aldrig träffa honom igen. Och det gör ont, så fruktansvärt ont. Det är inte mattes fel, och verkligen inte ditt heller. Hade det bara varit du och jag från första början så hade det aldrig behövt bli så här. Jag älskar dig, och jag saknar dig nå så förbannat.

Min fina Bonzo. Min underbara Bonzo. Jag vill höra dina klor mot parkettgolvet. Jag vill bli irriterad på ditt evigt slickande på allting. Jag vill vara tvungen att rensa golvet från hundhår varje dag. Jag vill fya på dig när du går i kattlådan och letar bajs. Jag vill kliva upp extra tidigt på morgonen för att hinna gå ut med dig innan jobbet. Jag vill att du möter mig i dörren när jag kommer hem.
Men förnuftet måste gå före viljan.

Jag klandrar inte dig. Verkligen inte.
Om jag hade kunnat gjort saker annorlunda så hade jag gjort det. Men jag gjorde allt jag kunde, och lite till. Jag blir så förbannad över dom där oerfarna mellanhänderna som skulle förstöra precis allt. Det är deras fel.

Vi ses i himlen igen, Bonzo. Lova att du väntar på mig. Spring på ängarna, pussa på tjejhundarna och ät godis istället för mat. Gör allt som du verkligen är värd. Jag saknar dig.